Det är nu september 2000 och jag har fått en diagnos, Colitis ulcerosa. Jag har börjat medicineringen men känner väl egentligen inte någon effekt av den. I slutet av september blir jag sjuk, feber och ingen matlust. Jag är hemma flera dagar i hög feber och jag blir magrare och magrare. Jag har kraftig diaré, det är som värst på morgonen mellan 4 och 6. Jag tror jag går på toaletten mellan 3-4 gåmger i timmen under morgontimmarna. Efter nästan en vecka? med feber så bestämmer sig min mamma för att ta mig till sjukhuset. Jag kommer ihåg att när jag skall ta på mig jeansen är det alldeles för stora och det går upp för mig hur mycket jag magrat på bara en vecka.
Min farmor kontaktas och vi åker till stan, jag, mamma och farmor. Vi åker till ÅUCS (Åbo Universitets Centralsjukhus) och till barnpolikliniken. Jag kan ännu komma ihåg väntrummet med luckan där sekreteraren sitter och den långa korridoren på sidan av med alla läkarkontotr. Detta är ett rum jag kommer att sitta i ofta de närmaste åren men det har jag såklart ingen aning om. Det är nog här min rädsla för sjukhus har uppstått. Än idag känner jag en viss rädsel för att åka in på sjukhus, för då kommer de garanterat att lägga in mig.
Jag får komma in till en läkare för undersökning och jag blir inlagt. jag får vänta på en brits i korridoren medan de ordnar plats för mig på avdeling 311. Jag kommer ihåg att min farmor kommer och hälsar på mig medan jag ligger på britsen. Hon har köpt karameller till mig, Fazers pihlaja, gelekarameller med socker på. Jag kan ännu se för mig den röda räven på påsen. Det hon inte vet är att jag inte får äta. Det är en del av behandlingen som väntar mig. Ingen mat, bara intravenös näring tills tarmen min mår bättre.
Nu är det sen eftermiddag och jag har fått en plats på avdelning 311. Det är ett rum för flickor i olika åldrar, sex bäddar totalt. Jag får sängen på högra kanten i rummet, närmast fönstret. Detta kommer att bli min standardplats. Här kommer jag att sova många nätter, se ut genom fönstret och se de samma fönstren i byggnaden brevid. Den här platsen kommer att vara mitt "hem" flera gånger och i sängen brevid kommer att bytas ut med patient efter patient medan jag ligger kvar.
Mamma kan inte sova på sjukhuset utan måste lämna sjukhuset för natten. Jag är ledsen och ovetande, om vad som kommer att hända näst. Personalen möter mig ett leende och prövar såklart att trösta mig. Men där och då så har de ingen aning om hur jag känner och deras tröstande ord hjäper tyvärr inte. En ny morgon gryr och ett nytt och tungt kapitel av mitt liv har startat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar