Sommaren 2000 var jag tolv år. Jag kan ännu komma ihåg hur det hela började. Den första symptomen var blod i avföringen. Jag lade märke till blod när jag gick på toaletten och trodde att nu hade min mens börjat. Jag vände mig till mamma och fick en införing i bindor. Men det kom aldrig blod i bindan, bara i toaletten. Det var någonting som inte stämde och min mamma visste det. Här anar jag inte om hon redan kontaktade den lokala hälsostationen eller om det skedde längre fram denna sommaren.
Den andra symptomen var diaré. Jag gick väldigt ofta på toaletten och det blev väldigt tydligt då vi var på ett sommarevenemang för bilar på en travbana. Toaletterna fanns bara på ett ställe och jag måste gå ett stycke för att ens komma till toaletterna. Då blir det väldigt tydligt att jag hela tiden går för att besöka toaletterna. Jag kan ännu komma ihåg känslan över hur min mamma reagerade. Ja kommer inte ihåg vad vi pratade om eller så. Men jag kan komma ihåg den bekymrade känslan hon hade för min hälsa och mitt välmående.
Skolan började igen efter sommarlovet och det blev inte bättre. Någon gång i detta skede besökte jag läkaren på den lokala hälsostationen och så tog de ett blodprov. Eller de klarade aldrig av att ta detta blodprovet, så de sände mig till en större hälsostation där de tog blodprovet. Efter detta blev jag genast hänvisad till en läkare på ett sjukhus i stan och fick en timme till en koloskopi.
Koloskopien var väldigt obehaglig. Jag får starka smärtestillanden men är vaken och jag kan se skärmen där de ser insidan av min tarm. De tar prover från tarmen och vi väntar på svar. Jag har för mig att allt detta händer i augusti/september 2000. Ja går på toaletten konstant känns det som. På skolan kan jag inte vänta hela lektionen för att gå på toaletten utan måste nästan besöka toaletten en gång varje timme. Mina klasskamrater märker detta.
När provsvaren är tillbaka får vi en timme till läkaren. Han ger mig diagnosen Colitis ulcerosa eller ulcerös kolit som det också heter. Jag får börja äta medicin på en gång, Asacol, flera tabletter morgon och kväll. Jag känner mig nästan glad över att ha en diagnos och en medicin. Jag har säkert tankar om att nu skall jag bli "frisk" igen, det här kommer att hjälpa. Men egentligen har jag ingen aning om vad som väntar mig och vad detta egentligen innebär eller kan innebära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar